Hej alla!

Jag har spelat Howrse i många år men majoriteten av den tiden har jag inte haft någon aning om hur spelet faktiskt funkar och att det är så mycket mer än raser och pälsar. Det var först när jag kom i kontakt med en fantastisk person, Horsex (saknar dig <3) som lärde mig i prinip allt jag nu vet om spelet. Vi gick som i cykler där vi sattsade stenhårt, först i ett lag på quarters och senare på hannoveranare. Dock var det alltid i april/maj när de nationella proven närmade sig som det började gå trögt och man så småningom gav upp. Vilket absolut är helt rimmligt eftersom skolan och livet så klart ska gå före ett spel. Nu sista året i trean så hade Horsex försvunnit och jag har knappt avlat något alls. Bara gjort evenemangen och de dagliga målen. Men nu när jag sitter här med 5000+ åp och gott om resurser så kliar fingrarna efter att få sätta igång igen. Jag har sabbatsår och även om planen är att söka jobb på min lokala ica (eftersom jag är superpank) så kommer jag inte göra det förrän efter jul då jag har en argentina resa inplanerad (anledningen till att jag är superpank). 

Jag har mycket jag vill få sagt så tänker att jag först pressenterar rubrikerna så kan du själv bestämma vad du bryr dig om att läsa eller om du bryr dig alls. (om inte: bye)

Jag är en babblig person och majoriteten är egentligen inte relevant men om du vill läsa så stoppar jag dig inte. 

Jag är uppvuxen (och bor fortfarande hemma) på gård. Vi håller just nu på att bygga utestall och är optimistiska om att de ska stå färdigt innan hästarna behöver komma in för vi har inte längre plats i stallet. Jag blir fortfarande snurrig när jag tänker på det men på tre år har vi gått från fyra hästar till TRETTON (!!!). Och anledningen till detta är att min mamma bestämde sig för att hon ville satsa på avel samtidigt som min storasyster gick ut gymnasiet och köpte sin egna första häst. Jag vill försöka förklara detta nu för det har ändrat våra liv (mitt liv minst av allas dock). Jag ska vara kortfattad.

Tre år sen:

Vi fortsätter till nästa år:

Detta året: 

Där har ni matten och jag vill än en gång trycka på att jag inte är en hästtjej. 

Jag red massvis på ridskola när jag var liten, började som 4-5 åring på något ponnyställe där min favorithäst hette Bella och när det var dags för klippning så lämnade de alltid ett hjärta på hennes vänstra skinka. Sen när man blev lite äldre red vi på en riktig ridskola i Särslöv och där var jag med om min första traumatiska avkastning (räknar inte gångerna jag föll av Bella eller råkade kullerbytta ner för hennes hals när hon i nedförsbackarna skulle beta) för detta va dramatiskt på den nivån att jag kastas in i sargen och av kraften tillbaka på hästen och ner på andra sidan där min fot FASTAR i stigbygeln (eller tygeln?) och så släpas jag efter min galoperande häst med ansiktet i underlaget. Stackars mamma säger jag bara. Och mina systrar var inte heller glada för detta innebar att vi inte kunde ha tvn igång på två dagar. Men sen när Särslöv bestämde sig för att lägga ner började vi rida i Staffanstorp och nu var min lillasyster också stor nog för att börja så vi var alla tre på träningar tillsammans. Här var utbudet på hästar stort och jag drogs till de lugna, lite sega och långsamma hästarna. Men sen tröttnade jag. Det var inte kul med stelfrusna fingrar, hästar som vägrar lyfta på hovarna, asandet fram och tillbaka på sadlarna (som vägde väldigt mycket för lilla mig) och hästar som ständigt skulle dra tyglarna ur mina händer så att jag behövde samla upp dem och sen repetera tjugo gånger om. Och sen fick man heller aldrig rida de hästarna man ville ha... 

Men jag gillade hästarna under sommaren. Och här någonstans började jag förstå att jag var en fejk-hästtjej. Så efter sommarläger och några blåbärstävlingar fick jag nog och slutade.

Men sen köpte vi vår egen ponny, Addie. D-ponny, Fux, född 02. Och jag älskar henne. Jag började rida igen! Och anledningen till att jag föll av så mycket berodde på att jag sög. Men det stoppade inte mig för jag ville hoppa höga hinder och galopera utan stigbyglar. Jag är fortfarande ingen bra ryttare. Även om jag skulle rida ut på Addie nu så är jag inte skicklig nog för att få henne att göra något hon själv inte vill. Jag rider nämligen inte riktigt, jag åker häst och lägger fram förslag. Så när jag vill svänga kan det dröja ytterligare en meter innan hästen jag sitter på bestämmer sig för att min tygel och skänkel är värd att lyssna på. Och jag vet, det beror på att jag inte är bestämd nog eller tillräckligt tydlig.

Men bli inte lurade. Jag slutade rida igen. Och sen sker denhär stora förändringen när stallet inte längre är fyllt med lugna pålitliga ston utan massa unghästar. Och efter att ha spenderat en del tid med dessa unghästar kom jag fram till slutsattsen att jag inte är en hästtjej alls utan snarare rädd för hästar. 

Men när man har så många hästar runt sig så är det omöjligt att hålla sig undan. Jag skriver detta med blåmärke på armen efter att ett av fölen bitit mig och massvis med gräsdräggel på ryggen efter att ha blivit kliad tillbaka uppe i hagen av fina Blondie. I tänderna har jag fortfarande moröttsräster efter att ha delat två morötter från min odling med Brownie och Addie. 

- åsnor

- trofeer

- lag

(Jag spelar inte riktigt nu utanloggar bara in varje dag för att göra evenemang och liknande)

Något som jag är tokig i är naturen och eftersom jag också älskar att promenera så förgyller jag mina dagar med långa turer tillsammans med min hund Donna, vilket är det enda individ jag egentligen är beredd att ta en kula för. När jag i somras var på min första egentliga resa (en tågluff tillsammans med en gynasievän) så var Donna också den enda jag saknade och den största boven till att jag fick hemlängtan. Det var på den nivån att jag bara kontaktade min familj för att kräva Donnabilder och uppdateringar om Donnas välmående. Men vi har ett härligt liv tillsammans, Donna och jag. 

Bortsett från att proenera är mina andra intressen väldigt stillsamma. Jag älskar att läsa och skriva vilket har varit min personlighet sen jag var riktigt liten. Tyvärr saknas talangen men jag njuter ändå i fulla drag när jag bara får vara ifred, petandes på mina tangenter och låta fantasin bli till skrift. 

Min familj har alltid sett mycket på film för vi har bara kvällarna när vi alla är tillsammans. Så vi äter inte längre några mål ute vid köksbordet utan det mumsas alltid framför tvn medan vi antingen kollar på någon gemensam serie eller film. Här är några av serierna vi haft som familjeserie de senaste åren:

- Outlander

- Game of thrones

- House of the dragon

- Emily in Paris

- The witcher

- Teen Wolf (bara tre första säsongerna)

- The gilded age

- Pride and Prejudice

- Bridgerton

- A discovery of witches

-Virgin river

- Vigil

- Midsomer murders 

- Peaky blinders

- Tunna blå linjen

- The white lotus (första säsongen)

- The time travlers wife

- The queens gambit

- Big little lies

- Younger

- Yellowstone

Och så många fler... 

Personligen föredrar jag filmer framför serier eftersom man då inte binder upp sig. Men när man ska se hela familjen så är serier det säkraste kortet för då vet alla vad man kommer se kommande veckan. Med film kan man behöva komma överens och det är svårt när man har så spretiga prefferenser. 

Personligen dör jag för kostymdraman men vissa andra i familjen somnar efter tjugo minuter... 

Alla filmer jag ser loggar jag sen på letterboxd! Efter att min gymnasiekompis visade hur man gör blev jag helt fast och nu rekomenderar jag letterboxd till absolut alla!!

Jag är också ett stort fan av musik men jag kan inte påstå att jag har raffinerade smaklökar precis utan det är musikaler och EPAdunk.

Man kan säga så mycket som att Frökens snusk var min mest spelade artist 2023. 

Men eftersom jag är medveten om att få personer delar min musiksmak så slår jag ju inte ner andra i min kamp om att få vara DJ utan sitter då lungt och fint och lysnar på andras musik. Jag är inte en hemsk person, jag lovar. 

Nu under tre års tid så har plugget varit det jag gjort under min fritid och det har därför också blivit en stor del av min personlighet (sorgligt men sant). 

När jag har tid över älskar jag att spela schack så ni hittar mig på chess.com. Jag är absolut inte bra men kan ändå skryta med att ha vunnit två turneringar nu under min gymnasietid. Det låter dock mer imponerande än vad det är för jag kom bara etta i den dåliga gruppen. Sen när jag flyttades upp var jag körd. 

Och när det är dåligt väder och jag bestämmer mig för att skita i allt så ser ni mig framför datorn spelandes Sims4 eller minecraft. Det är perioder som kan vara upp till tre veckor där jag lever, äter, pratar, drömmer och rent ut sagt skiter Sims/minecraft. Det är inte vackert. 

(det ät bara att reservera och lägga ett meddelande)

- Vänner... 

Jag är imponerad om du tog dig igenom detta. 

Kram pp