Hur kunde du?

När jag var valp, underhöll jag dig med mina egenheter och fick dig att skratta. Du kallade mig ditt barn, oavsett antalet skor jag tuggade sönder eller några totalförstörda kuddar, blev jag din allra bästa vän. 

När jag var dum hund, pekade du ditt finger mot mig och frågade hur kunde du? - men sen mjuknade du och lade mig på rygg och gosade med mig.

Det tog lite längre tid än väntat för mig, att blir rumsren, 
för du hade väldigt mycket att göra, men vi fixade det tillsammans.

Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt intill dig och lyssnade på ditt snarkande. Lyssnade på din stadiga andetag och dina hemliga drömmar, och jag tänkte, att livet kan inte bli mer perfekt än så här.

Vi gick många rundor i parken, åkte långa bilturer och stannade för att äta glass. Jag tog långa tupplurer i solen, då jag väntade att du skulle
komma hem vid slutet av dagarna...

Stegvis började du spendera mer tid på arbetet, satsade på din karriär, och du lade mer tid på att leta efter en människovän. Jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärta, förstod dina besvikelser och klagade aldrig på dina dåliga beslut. Jag viftade istället på svansen och visade glädje, när du kom hem - och när du blev kär, blev jag så lycklig för din skull!

Hon, numera din fru, är inte en hundmänniska. Trots det välkomnade jag henne till vårt hem, visade tillit och lydde henne. Jag var lycklig, därför att du var lycklig!...

Sedan kom människobarnen, jag delade åter din lycka. Jag var fascinerad över deras små fingrar, hur dom luktade, jag ville ta hand om dom. Det var bara det, att du och din fru var oroliga att jag skulle skada dom, jag fick då spendera den mesta delen av min tid, bannlyst till ett annat rum eller till en hundbur.
Ohh, vad jag ville älska dom, men jag blev istället fånge i kärleken...

När dom blev äldre, blev jag deras vän. De hängde i min päls, petade fingrar i mina ögon, undersökte mina öron och kysste mig på nosen. Jag älskade allt, som hade med dom att göra! 

Älskade deras beröringar - för deras kel med mig var nu mera sällsynt - jag skulle försvara dom med mitt egna liv om så behövdes. Jag smög ner i deras sängar om natten. Lyssnade nu till deras oroliga andetag och hemliga drömmar, och tillsammans väntade vi på ljudet av din bil på uppfarten.

Det fanns en tid när andra frågade dig om du hade hund, och du stolt visade upp ett foto av mig som du alltid bevarade i din plånbok, samtidigt som du gladeligen berättade historier om mig.

Nu har du en ny karriärmöjlighet i en annan stad. Du och resten av familjen ska flytta till en lägenhet där husdjur inte är välkomna. Du har tagit det rätta beslutet för din familj, men det var en tid, då jag var din enda familj...

Jag var jätteglad över bilturen! Ända tills vi kom fram till djurhemmet.
Det luktade hund, katt, rädsla och hopplöshet. Du skrev under lite papper, och sa 'jag vet att ni kommer att hitta ett fint hem till henne.' De skakade på huvudet och gav dig en ansträngd blick. Dom förstår verkligheten hur svårt det är för en medelålders hund att hitta ett nytt bra hem. Även om man har fina papper! Du fick, nästan lite brutalt, rycka dins sons händer från min päls. 
'Nej, pappa!!! Snälla låt dom inte ta min hund!' Du gav mig en hejdåklapp på huvudet, undvek mina ögon och avstod artigt att ta mitt halsband och koppel med dig. 

Du hade en tid att passa, och nu har jag visst en också...

Dom är så snälla mot oss, så snälla som nu deras upptagna scheman tillåter. 
Dom matar oss naturligtvis, men jag tappade aptiten för flera dagar sen. 
I början, när någon passerade min bur, bubblade det till i magen. Jag tänkte, hoppades, att allt detta bara var en ond dröm. Att du kommit tillbaka för att hämta mig! Eller kanske var det någon annan som brydde sig? Någon som kunde rädda mig?
Jag förstod nog ändå ganska snart, att jag inte kunde konkurrera med den yster och glädje de små valparna i buren bredvid visade. Så jag gav upp och satte mig istället i ett hörn och väntade...

Jag hörde fotstegen från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen. Jag följde snällt med henne. Vi gick in i ett separat rum. Ett obehagligt, tyst och tomt rum. Hon satte mig på ett bord och smekte mina öron.

Du behöver inte oroa dig, sa hon, lungt och fint. Mitt hjärta dunkade av förväntan och spänning för vad som skulle hända. Det var också en känsla av frihet och lättnad! Kärlekens fånge hade nu kommit till sitt slut,  jag var orolig för henne. Jag kände igen obehaget och tyngden hon bar, på samma vis, som jag förr kände till alla dina obehag och ledsamheter...

Snällt och varsamt band hon ett band runt mina framben, samtidigt som en tår föll längs hennes kind. Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade göra, när jag tröstade dig för många år sen. 

Vant stack hon nålen in i min åder och när jag kände sticket och den kalla vätskan, la jag mig trött ner. Jag såg in i hennes vänliga ögon och mumlade "hur kunde du"?

Kanske förstod hon mitt språk, för hon kramade mig och sa jag är så ledsen lille vän. Hennes jobb var att se till att jag kom till en bättre plats. En plats, där jag aldrig mer skulle bli ignorerad, bortglömd eller övergiven.

En plats med mycket kärlek och ett ljus, så annorlunda mot det här på jorden.
Med den sista lilla kraften jag hade kvar, försökte jag visa henne, genom att vifta på svansen, att mitt "hur kunde du?" inte var riktat mot henne. Det var dig jag tänkte på. Jag glömmer dig aldrig! 

Jag kommer att vänta på dig i all framtid och måtte alla i ditt fortsatta liv
älska och beundra dig lika mycket som jag gjort, och vara lika lojala mot dig som jag alltid har varit! 
Du var mitt allt - hur kunde du?
av Jim Willis